Tredje, och utan tvekan den hittills största, operationen gjordes iaf igår och tiden därefter har varit tuff. Närmare sex timmar tog operationen, istället för tre som först var beräknat. En utmaning främst för hans ansvariga kirurg Malin. Vi blev allt mer nervösa när vi började se på klockan att det drog iväg mer och mer. Jag höll relativt god min och peppade M med att allt förmodligen var i sin ordning men inombords skrek jag i panik. Jag var så sjukt rädd, rädd att det tillstött komplikationer, att de inte kunde stoppa blödningen, att andningen påverkades och än det ena än det andra. Tårarna rann på oss när de äntligen ringde från uppvak och sa att vi fick komma dit. 

Där låg han, som en liten fågelunge med syrgas och slangar överallt. "Tänk att du är på jobbet" fick jag intala mig för att finna mod att gå fram och sätta mig intill. Hur van jag än blivit vid miljön och allt runtomkring är det inte alls samma sak när det gäller mitt eget barn. 

Natten blev jobbig för Levi och vi hade det riktigt kämpigt stundtals. Idag har han varit oerhört lågmäld och nedstämd, gnäller inte ett knyst, säger inte att något gör ont om man inte drar det ur honom ❤️ Han har en vän på magen som han säger. Det är smärtpumpen som han döpt till Klotis. "Jag tycker om Klotis för han skyddar mig" sa han ikväll, och jag kan bara hålla med. Klotis skyddar revbenen från att göra alltför ont och får sitta kvar tills imorgon. 

Levis vän Klotis 😍

Calippo är bästa medicinen

Nu hoppas vi att allt går enligt planerna så att han klarar att åka hem imorgon, för att sen åka tillbaka på tisdag. Han har enorm hemlängtan Leviliten ❤️