Igår mötte jag upp M och lille V på jobbet för att det var dags för uppföljning av hans vidgade njurbäcken hos läkaren. När jag klev in i väntrummet på mottagningen och sa hans namn höjde han blicken och stod helt orörlig. Jag gick fram, satte mig på huk och pratade som vanligt. Inte en reaktion, han stod som ett stoneface och bara iakttog mig skeptiskt. Så kom jag på att han inte alls är van att se mig på det stället, i de kläderna och att min egen kiddo inte ens kände igen mig. Så jag sa att det är mamma, och då brast han ut i ett "mammaaaaaa" och slängde sig om halsen på mig. Haha, vilken märklig grej, fast inte så konstig ändå kanske. 

Vardagsstassen för mig, men inte den han är van 😅

Hos läkaren gick det finfint, vi var hos en av de barnläkare som jag jobbar närmast på barnkliniken och jag tycker mycket om henne. Hon beställde ett nytt ultraljud så småningom för att se hur läget är nu, men som det ser ut kommer vi aldrig behöva göra något åt hans lilla vidgning. Han är inte alls påverkad av den. 

Påverkad blev han dock på labb när vi tog lite prover... sur som ättika en lång stund efter ❤️

Natt till igår var förresten tandfen hemma hos oss. Levi är så gullig för han tror helt på att hon flyger in genom ventilen i hans rum och byter ut tanden mot pengar 😍 Lite magi i vardagen gör allt mycket roligare!